Mitt liv är inte kul...
Jag har inget att göra :O snälla hjälp mig folk :O har pluggat och kan nog allt, det var lätt (Y) börjar tröttna på alla mina listor på spotify D: orkar inte åka till nån, orkar inte börja sms:a men skriver nån svarar jag (fast kanske inte så socialt), på tv finns det inget att se, jag känner inte för att läsa, orkar inte plugga engelska nu... orkar knappt resa mig från sängen, är hungrig men får inte mat förrän halv nio ikväll D: känner att en pms-attack är påväg så om nån här hemma kaxar får de allt och lite till tillbaka... vill sova men då kommer jag inte somna sen, eller lättar sagt så kommer jag inte vakna (somnade fem hos nadia)... börjar tröttna på facebook :O *dööör* jag är så trött att jag inte ens känner för att sjunga med i låtarna som spelas D:
Vad är det för fel på mig?
Såhär seg har jag nog aldrig varit :O att jag inte orkar göra nåt :O
skullle vilja ha cam med typ mattsson eller nadia och flumma men... ORKAR inte D: när jag bara ligger här börjar jag tänka igenom mitt (korta) liv och kommer bara på de negativa sakerna... tårar vill ut men orkar inte ens få ut dem... kanske borde skriva en dikt som jag brukar när jag känner såhär men ja... jag orkar ju inte det heller. just nu finns det bara en sak som jag orkar göra konstigt nog och det är att flytta... vill lytta in i ett fint och stort hus nu och ha ett eget badrum, då skulle jag bli pigg, men nu har jag ju istället sån tur att bo i detta lilla råtthålet med rosa äckliga tapeter som får mig att känna mig som om jag var elva år, varför använde jag inte huvudet för att tänka när jag köpte dem?????? ingen som kan svara på det förmodar jag. känner mig bara äcklig och det lilla självförtroende som jag hade försvann nyss och jag börjar bli helt, blääää av mig själv.
Känner en stor känsla av saknad men kommer aldrig få träffa dig på "mitt" sätt igen, om jag har tur så kommer jag kanske få se dig i nån affär eller på gatan men vi kommer aldrig säga något ord till varandra igen. aldrig kommer jag få känna dina värmande armar runt min kropp igen, kommer inte få höra din underbara röst som säger något snällt, istället kommer jag troligen få onda blickar om vi ses ute för nåt som jag inte ens har gjort, den som borde få blickarna är egentligen du, du valde bort mig för en annan, nio år med mig betydde inte något för dig när du träffade henne... om ett och ett halvt år har jag levt halva mitt liv utan dig, det känns hemskt men jag kan ju inte tvinga dig att träffa mig om du inte vill, du skrev en gång på en dator i ett viktigt dokument att det viktigaste i ditt liv var jag... jag trodde aldrig att du kunde förvandlas till en sån... det finns inte ord för det. Du var den personen som jag såg upp till och älskade högst, jag skulle ha kunnat göra allt för dig, jag skulle ha kunnat hoppa från ett berg för jag vet att du skulle ha tagit emot mig och tagit hand om mig. nu har allt ändrats och jag tror nästan att du skulle flyttat på dig om jag skulle falla...
FÖRLÅT för att ni som läser detta fick göra det men jag var verkligen tvungen att skriva av mig...
Vad är det för fel på mig?
Såhär seg har jag nog aldrig varit :O att jag inte orkar göra nåt :O
skullle vilja ha cam med typ mattsson eller nadia och flumma men... ORKAR inte D: när jag bara ligger här börjar jag tänka igenom mitt (korta) liv och kommer bara på de negativa sakerna... tårar vill ut men orkar inte ens få ut dem... kanske borde skriva en dikt som jag brukar när jag känner såhär men ja... jag orkar ju inte det heller. just nu finns det bara en sak som jag orkar göra konstigt nog och det är att flytta... vill lytta in i ett fint och stort hus nu och ha ett eget badrum, då skulle jag bli pigg, men nu har jag ju istället sån tur att bo i detta lilla råtthålet med rosa äckliga tapeter som får mig att känna mig som om jag var elva år, varför använde jag inte huvudet för att tänka när jag köpte dem?????? ingen som kan svara på det förmodar jag. känner mig bara äcklig och det lilla självförtroende som jag hade försvann nyss och jag börjar bli helt, blääää av mig själv.
Känner en stor känsla av saknad men kommer aldrig få träffa dig på "mitt" sätt igen, om jag har tur så kommer jag kanske få se dig i nån affär eller på gatan men vi kommer aldrig säga något ord till varandra igen. aldrig kommer jag få känna dina värmande armar runt min kropp igen, kommer inte få höra din underbara röst som säger något snällt, istället kommer jag troligen få onda blickar om vi ses ute för nåt som jag inte ens har gjort, den som borde få blickarna är egentligen du, du valde bort mig för en annan, nio år med mig betydde inte något för dig när du träffade henne... om ett och ett halvt år har jag levt halva mitt liv utan dig, det känns hemskt men jag kan ju inte tvinga dig att träffa mig om du inte vill, du skrev en gång på en dator i ett viktigt dokument att det viktigaste i ditt liv var jag... jag trodde aldrig att du kunde förvandlas till en sån... det finns inte ord för det. Du var den personen som jag såg upp till och älskade högst, jag skulle ha kunnat göra allt för dig, jag skulle ha kunnat hoppa från ett berg för jag vet att du skulle ha tagit emot mig och tagit hand om mig. nu har allt ändrats och jag tror nästan att du skulle flyttat på dig om jag skulle falla...
FÖRLÅT för att ni som läser detta fick göra det men jag var verkligen tvungen att skriva av mig...
Kommentarer
Postat av: Nadia
pernillaa!!! <33 prata med mig om det är något.
Postat av: Therese
Men sötaste lillen <3 Du behöver inte honom, jag kan ta emot dig om du faller! :D
Postat av: Anonym
Om det är din pappa du menar så har du fått helt fel uppfattning. Han har aldrig lämnat dig för någon, det valet gjorde någon annan åt dig! Vi som finns i hans familj såg dig också som en i familjen och ville att du skulle stanna där. Du var bara 9 år, för liten för att förstå vad som egentligen hände. Du fick bara höra en version eftersom vi inte fick möjligheten att berätta den andra. Men nu är du såpass gammal så du borde både vilja och kunna ta reda på sanningen, i alla fall för din egen skull.
Trackback
