freakyhuman

Känner en stor känsla av saknad men kommer aldrig få träffa dig på "mitt" sätt igen, om jag har tur så kommer jag kanske få se dig i nån affär eller på gatan men vi kommer aldrig säga något ord till varandra igen. aldrig kommer jag få känna dina värmande armar runt min kropp igen, kommer inte få höra din underbara röst som säger något snällt, istället kommer jag troligen få onda blickar om vi ses ute för nåt som jag inte ens har gjort, den som borde få blickarna är egentligen du, du valde bort mig för en annan, nio år med mig betydde inte något för dig när du träffade henne... om ett och ett halvt år har jag levt halva mitt liv utan dig, det känns hemskt men jag kan ju inte tvinga dig att träffa mig om du inte vill, du skrev en gång på en dator i ett viktigt dokument att det viktigaste i ditt liv var jag... jag trodde aldrig att du kunde förvandlas till en sån... det finns inte ord för det. Du var den personen som jag såg upp till och älskade högst, jag skulle ha kunnat göra allt för dig, jag skulle ha kunnat hoppa från ett berg för jag vet att du skulle ha tagit emot mig och tagit hand om mig. nu har allt ändrats och jag tror nästan att du skulle flyttat på dig om jag skulle falla...

Detta skrev jag för några dagar sedan och jag fick idag en kommentar av min pappas fru...

Om det är din pappa du menar så har du fått helt fel uppfattning. Han har aldrig lämnat dig för någon, det valet gjorde någon annan åt dig! Vi som finns i hans familj såg dig också som en i familjen och ville att du skulle stanna där. Du var bara 9 år, för liten för att förstå vad som egentligen hände. Du fick bara höra en version eftersom vi inte fick möjligheten att berätta den andra. Men nu är du såpass gammal så du borde både vilja och kunna ta reda på sanningen, i alla fall för din egen skull.

På detta svarade jag förut...

Jag förstår inte riktigt... När man kommenterar något ska man skriva sitt namn och inte skriva anonym. Man ska stå för det man säger annars är man bara feg. Det är en person som har kommenterat en sak om min pappa på ett inlägg och jag vill att du skriver vem du är, tror redan jag vet men vill vara säker, du skrev ju trots allt: Vi som finns i hans familj. så jag har ju tre personer att välja mellan men vet nog vem av dem du är.

Hennes svar blev då...

Nej Pernilla, jag är inte feg. Självklart kan jag skriva att det är jag, Benita. Men trodde inte att jag skulle behöva det eftersom du inte berättade att det var din pappa och mig du skrev om i inlägget. Varför låter du inte andra läsa min kommentar eftersom du hänger ut din pappa på det viset. Du vet inte sanningen Pernilla. Det du tror dig veta är bara inmatad falskhet från det att du var 9 år. Klandrar DIG inte för detta! Är du något intresserad tar du nog reda på sanningen. Lycka till!

Mitt svar nu blir:

På det första inlägget har jag inte hängt ut min pappa, i det jag skrev menade jag att jag saknar honom och inget annat. jag har inte skrivit något dumt om honom. JO, jag vet sanningen... Det var jag som blev utsatt för allt och jag vet exakt hur det var, det var ingen annan som bestämde att jag inte fick vara hos er... Jag ville vara hos er varannan helg men det fick jag inte, det ni sa till mig var då att jag var tvungen att komma varje vecka. Men det klarade jag inte av. Visst jag var bara nio år men jag vet vad som hände och jag har såpass bra minne för att komma ihåg det här.

Hur kan du också säga att ni ville ha kvar mig som en i familjen? Ni lät mig inte vara där jag ville utan istället var jag hos er och fick vara hemma från skolan varannan vecka för at jag mådde SKIT. Jag bodde nästan på eran toa varje morgon för jag fick upp min frukost, är det så ett barns liv ska vara? Ta en tugga och gå in på toa och spy, missa sina studier och vara hemma och gråta?

Om ni hade brytt er om mig hade ni låtit mig vara hos mamma och komma till er när jag saknade er men nej, istället blev jag tvingad. När man är nio år är inte livet alltid lätt och när allt det här hände mig kan man ju säga att allt blev ett rent helvete. Jag grät mig till söms varje kväll och varje gång jag skulle lämna mamma grät jag. NI fick mig att må dåligt...

Varje söndag som jag hade varit hos er satt vi i eran hemska kökssoffa och ni snackade massa skit och ni sa att jag inte fick säga nåt till mamma eller farmor. Jag blev rädd för er när vi alltid skulle sitta där och jag grät alltid... När ni (pappa) sedan lämnade mig hos mamma blev det alltid bråk. De skällde alltid ut varandra och då mådde jag ännu värre. Om jag någonsin såg er när jag var hos mamma fick vi alltid onda blickar.

Du säger att jag inte fick vara hos er utan att det var andra som tog mig ifrån er och jag vet vilka två du syftar på... Hur FAN kan du säga så? Det var ni två som inte lät mig vinka till farmor när jag gick förbi eller ringa mamma under veckan. All kontakt som jag hade till dem försvann och jag visste inget om dom under tiden. Från att alltid ha varit hos min farmor till att inte ens få titta in genom fönstret för att se om hon såg mig var helt förfärligt, och att inte få ringa min mamma och se hur hon mådde... vem vet vad som hade kunnat hände när hon  hade åkt till jobbet nån dag?

Jag kommer ihåg exakt hur det var när vi kom fram till att jag skulle sluta vara hos er. Pappa körde mig till mamma, jag grät som vanligt efter att vi hade suttit i  kökssoffan. Mamma hade skaffat advokat och det var tydligen det som behövdes för att ni skulle fatta att det var allvar. Vi skulle precis hamna i domstol när pappa till slut sa: Du får välja mellan att vara här varannan vecka eller aldrig? Jag svarade: Aldrig, jag började då gråta igen och det är ju inte så konstigt... Jag visste att jag hade sagt ja till att jag inte ville träffa min pappa igen och det kändes hemskt. Jag älskade honom men klarade inte av att bo hos er och det var det enda rätta för mig att säga då. Sen började tiden gå och det har nu gått sju år utan att jag sagt nåt till er.

Jag vet allt som har hänt nu den senaste tiden och det mår jag bara illa av. Fattar inte hur man kan göra nåt sånt men tydligen går det. Just det bara så du vet så klandrar jag INTE mig för detta. Jag vet att inget av det här var mitt fel, det är aldrig barnens fel. Jag är inte intresserad av att höra er "sanning" för jag vet min och det är den jag kommre stå för. Och det är min och INTE farmor eller mammas. De har inte tryckt i mig nåt utan jag vet vad jag gick igenom och det är tillräckligt för att inte vilja träffa nån av er. Den enda jag skulle vilja träffa är min lillebror. Så om ni tar kontakt med mig igen kan det ju vara för att säga att han mår bra eller för att kanske på nåt sätt skicka en bild.

Du skrev att ingen annan kan se din kommentar med det kan alla göra nu om de går in på inlägget. Mina vänner och de som vet det om pappa vet att det var honom jag menade och det var bara ett inlägg av saknad och kärlek inget annat. Men nu kommer ju alla kunna se det.